Kamera & Bild testar

Test: Canon G9 X mark II – kvalitet i minimalt format

Med uppdateringen till version två av Canons modell G9 X har kameran fått den snabbhet som man förväntar sig finna i en kvalitetskamera. I övrigt är det mesta sig likt. Med snäppet mindre format än konkurrenterna är det här fortfarande vassaste minstingen på marknaden.

Den första versionen av G9 X har en smått förbryllande långsam hantering av råfiler. I det test jag skrev i nummer 12/2015, som behandlade både G9 X och den större G5 X, jämförde jag med den femton år äldre Powershot G1 och konstaterade att serietagningshastigheten var ungefär densamma. Jämförelsen var inte helt schysst för den gamla G1 klarade bara tre bilder medan G9 X kan fortsätta att tuffa på i sin lugna lunk om knappt en bild per sekund tills minneskortet är fullt. Dessutom är G9 X mycket snabbare bara man inte väljer att fota råformat.

Nu med G9 X Mark II rasslar det till fint i ungefär 2,5 sekunder. Tjugo stycken bilder i råformat och fullstor jpeg hinner kameran med att ta innan den får gå ner i lågfart. Då har kameran kring 750 megabyte att spara ner på minneskortet.

Klokt nog finns det även ett läge med lägre hastighet i de fall man vill ha serietagning över ett längre tidspann. För egen del använder jag aldrig serietagning. I de fåtal lägen jag skulle ha nytta av det glömmer jag bort att funktionen finns. Det jag istället störde mig på med förra modellen var att kameran inte var redo direkt för att ta en ny bild när jag fotade råformat. Denna korta, men störande, låsning finns det inte minsta spår kvar av i G9 X II. Nu fungerar kameran som den ska.

Hantering

I rättvisans namn ska jag först konstatera att jag varken är förtjust i kameror utan sökare eller i att använda en pekskärm. Det är ingen bra start på mitt umgänge med G9 X. Samtidigt kan jag inte låta bli att charmas av att den är så liten och snygg. Jag måste även erkänna att det är smidigt med pekskärm för att välja var fokuseringen ska göras i bilden. Och när man granskar en bild är det enklare att använda en pekskärm för att inzoomat panorera runt i bilden, jämfört med att använda pilknappar.

Avsaknaden av flervalsreglage/pilknappar är faktiskt inte alls dum när jag navigerar runt i menyerna. Det är klart bättre att växla flik med zoomreglaget och menyrad med objektivringen. Bildväxling går också att göra med objektivringen. Tyvärr störs jag ganska mycket av att så fort jag vrider på objektivringen så tänds en symbol som berättar för mig att jag just hoppat en bild framåt eller bakåt. Denna symbol kan även säga att hoppen sker i steg om tio, hundra, en dag eller mellan favoritmarkerade bilder, beroende på hur jag valt att ställa in objektivringens funktion.

Faktum är att jag nog ska acceptera att ringen inte är det bästa sättet att växla mellan bilder. Kameran känns piggare i bildväxlandet om jag sveper på skärmen. Med ringen får jag utöver den störande symbolen som täcker en del av bildytan även en segare upplevelse. Vrider jag flera snäpp på ringen på en gång så växlas färre bilder än antalet snäpp jag vridit. Detta även med ett snabbt minneskort.

Programvalsreglaget

Jag klagar alltid på reglage som riskerar att hamna i ett annat läge än man vill. Det är klart att jag förstår fördelarna med ett programvalsreglage jämfört med att behöva gå in i menyer för att ändra läge. Jag förstår också att det kan krångla till det för folk om man sätter dit en låsfunktion för reglaget. Men just för en kamera som G9 X som är en sådan jag tänker mig att de flesta använder på ett sätt där man raskt fiskar upp kameran och tar en bild utan att göra några inställningar, med en sådan kamera finns det än större anledning att inte ha ett reglage som man behöver kontrollera att det står i rätt läge innan man trycker av.

I och med att objektivringen finns går det ändå att hålla på med inställningar. Men kameran är inte genomtänkt. När man börjar vrida på ringen tänds symboler på skärmen som man kan trycka på för att ändra vad ringen ska styra. I till exempel manuellt läge kan man välja att ha bländarvärdet som standardval för ringen. Sedan trycker man på slutartid eller iso-känslighet för att få ringen att istället ändra på dessa värden.

Jag hade velat att denna växling även skulle kunna göras med ett tryck på info-knappen. Då hade man kunnat hantera kameran utan att gå via pekskärmen. Det löjliga är att info-knappen faktiskt har en sådan funktion, men bara i ett enda specialfall och det är när man står på exponeringskompensation. Då växlar ett tryck på info-knappen över så att man istället ställer in gaffling. Ytterligare ett fall där kameran inte genomarbetats är när man tryckt fram snabbmenyn. Om man då vrider på zoomreglaget börjar kameran att zooma på objektivet. Detta utan att snabbmenyn släcks. Det enda vettiga är att zoomreglaget ska hoppa mellan de olika funktionerna som snabbmenyn innehåller. Varefter man ändrar justering för respektive funktion med objektivringen. Åter igen är man helt i onödan tvungen att gå via pekskärmen.

Fyra dagar på fjället

Kameran fick hänga med mig ut i skidspåret och upp på fjället några dagar uppe i Funäsdalsområdet. Jag hade en onödigt liten midjeväska vilket gjorde att den lilla G9 X kom helt till sin rätt. Utan sökare blev det då och då som att fotografera i blindo på det vita fjället. Jag tyckte ändå att jag lyckades pricka nästan alla bilder som planerat, vilket nog snarare ska ses som ett plus för min förmåga än att jag fick någon hjälp från kameran. Ett plus som hamnar på kameran var att skärpan inte strulade. Trots att jag ibland såg symbolen som sa att autofokusen inte lyckades så blev bilderna skarpa.

Det är kanske självklart att kameran ska gissa att det är på oändligheten jag vill ha skärpan om den inte hittar något avstånd, men oavsett det var jag glad att jag fick skarpa bilder. Speciellt eftersom jag insåg att det var ganska korkat av mig att ha autofokusen på valet enpunkts-af och inte på det mer automatiska läget som tittar på en större yta av bilden för att hitta något att sätta fokus mot.

Grejen var att jag inte funderade så mycket utan bara fotograferade. Och när jag kom hem efter dagen glömde jag bort att ändra inställning. En följd av detta blev att jag fick många bilder med dumt liten bländare. Objektivet är inte lika skarpt när det bländas ner, det är helt naturligt. Lika naturligt borde det vara att programautomatiken skulle ta hänsyn till det, men så är det inte. För skarpast möjliga bilder skulle jag ha använt Av-läget. I kombination med kamerans automatiska nd-filter hade det fungerat hur bra som helst. Åter igen korkat av mig, men jag kan inte låta bli att undra varför programautomatiken föredrar en liten bländare.

 

Bildkvaliteten hos Canon G9 X Mark II är mycket bra – även vid svagt ljus och lång exponeringstid. 1/13 S, F3,5, ISO 6400

 

Ska väl säga att jag nu efteråt inte sitter och ser på bilderna att de är oskarpa bara för att fel bländare valts. Nej, jag tycker resultatet ser utmärkt ut från skidvistelsen. Så värst många fantastiska bilder blev det väl inte. Egentligen var ljuset bra bara sista dagens förmiddag. Trots det tryckte jag av över trehundra bilder. Åter hemma så visade batterisymbolen fortfarande fullt så jag fick låta kameran stå och filma några minuter för att sedan testa om batteriladdning via usb fungerar. Specifikationerna påstår det, men det är inte helt enkelt att lyckas med. Något oklart varför. Bäst att ha med sig laddaren utan tvekan, men surt om man vill ladda kameran från ett batteripack. Desto bättre att batteritiden är så bra, så länge man bara fotograferar (utan blixt). Att sitta titta länge på sina bilder eller att filma är såklart inte taktiskt om man vill ta fyra hundra bilder på en laddning. Jag gissar att man kan göra det, minst.

Slutsats

När jag sammanfattar en kamera jag testat utgår jag alltid från priset. En dyrare kamera ska vara bättre än en billigare. Den ska vara byggd av bättre material, hålla bättre, ge bättre bildkvalitet, vara snabbare.Med G9 X Mark II är det inte lika entydigt att säga att den är sämre än övriga kameror med entumssensorn bara för att den är billigast (av nya modeller). Ja, det stämmer att G9 X-modellen inte ligger bäst till för diverse specifikationer som filmning och objektivets ljusstyrka. Samtidigt är den bäst på det den försöker vara bäst på, nämligen att vara liten.

Men kampen om att vara minst är hård och min prisgenomgång krånglas till av att Sony RX100 av första generationen fortfarande finns att köpa i butik. Den är en tusenlapp billigare och bara fyra millimeter tjockare. Någon pekskärm har inte RX100 och inte heller wifi eller annan trådlös bildöverföringsmöjlighet.Om det reglage du vill använda på kameran är avtryckaren, och kanske inte så mycket mer. Om kameran ska vara överlägsen den du kan ha i en telefon, men ändå vara så liten det bara går. Ja, då är G9 X Mark II ett bra val. 

 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna